Genetik del 5

av Erna Dahlhjelm (Yamacatos)

I detta avslutande avsnitt tänkte jag ta upp lite funderingar omkring för- och nackdelar med att korsa in övriga färger (som jag här kallar solider) med silver och golden. Eftersom min allra första korsningskull föddes 1978, följd av flera andra solidkorsningar, så har det blivit ganska många avkommor (nästan 500 st) med solida på olika ställen i generationerna och jag har haft möjlighet att utvärdera resultatet ganska bra.

Eftersom alla silver och golden i hela världen är släkt med varandra mer eller mindre, finns det egentligen inte några "nya" linjer att köpa, utan det är en soppa kokad på samma spik, fast med olika stamnamn. Vill man öka den genetiska basen är man tvingad att para ut på andra färger. Silver och golden har under decennier hållts som en egen ras, där inkorsningar med andra färger varit helt förbjudna. Orsaken var i begynnelsen att man var tvungen att renavla fram chinchillatipping och bli av med rufism och oönskade ränder.

När FIFe 1984 tog fram en gemensam grundstandard för alla perser, hamnade även våra grönögda där. Plötsligt började saker hända. Vi var tvungna att försöka motsvara de andra färgernas betydligt bättre typ och storlek. Hittills hade våra varianter varit både betydligt mindre och hade lättare benstomme och mycket längre nosparti. Det var ju OK så länge vi bara tävlade mot varandra, men nu var det andra bullar minsann! Av den orsaken var det flera uppfödare ute i världen som började korsa in de bästa soliderna. Jag var ganska ensam om detta i Sverige under många år och dessutom motarbetad, eftersom övriga uppfödare av klassisk typ tyckte att jag förstörde varianten. Än idag finns det uppfödare som ogillar solidkorsningar. Numera är inställningen betydligt mer positiv, vilket gläder mig i alla fall, eftersom jag tycker att resultatet blivit bättre än den gamla klassiska aveln.

Jag glömmer aldrig när jag för många, många år sedan dömde ett stort antal golden och silver i Holland och i en paus visade foton på några av mina bästa katter med solidkorsningar i 3e och 4e generationen. De var givietvis mycket bättre i typ än de jag just dömt, men utställarna/uppfödarna tyckte att jag inte var riktigt klok som parat in solida, oavsett resultatet. Något sådant hade de aldrig hört talas om tidigare och därmed var min metod helt förkastlig. Troligen förlorade jag anseende ganska rejält då. Jag hoppas att jag fått upprättelse, eftersom världens alla ledande uppfödare numera har solidkorsningar i sitt avelsmaterial.

Jag anser att det är mycket viktigt att inte glömma bort att katterna måste ha den speciella chinchilla-looken, hur kortnästa de än blir. Den bästa fördelen är att temperamentet blivit mycket bättre, för vissa av de "gamla" hade kort stubin, minst sagt.

Om du tänker para in solida katter, ska du ha realistiska förväntningar. Oftast får man inte extremtypade ungar i första generationen. Man kan ändå spara en avkomma i kullen om den håller höga grundkvaliteter och inte är för mörk i färgen. En sådan katt kan mycket väl visa sig vara en guldgruva för framtiden. Många har för sig att man inte ska para på en alltför extrem solid, för att de tror att ungarna kan bli för extrema. Tro mig, det kan aldrig bli för extremt, tvärtom. Det krävs s a s rejäla doningar innan man lyckas bli av med den långa nosen på renavlade linjer. Det är inte den extremkorta nosen som är största hindret, vilket du kommer att ana när du läst resten av detta avsnitt.

När du väl har fått fram detta underverk i första generationen, bör man helst inte gå tillbaka på en renavlad silver/golden, för då brukar man tappa de fördelar (läs typ) man uppnått med solidkorsningen. Välj hellre en partner som redan har solidkorsningar längre bak i stamtavlan. En sådan kombination ger betydligt bättre och stabilare typ och blir mer värdefull för ditt framtida avelsarbete.

Under årens lopp har jag parat in åtskilliga solider, men skippat de flesta av olika anledningar. Jag har bara gått vidare på de som jag ansett tillfört de egenskaper jag var ute efter. Kan man, så bör man lägga upp minst två solidkorsningar samtidigt, så kommer arbetet att gå lite snabbare. Åren går fort och innan man vet ordet av, står pensioneringen för dörren och man tycker att man har massor ogjort. Tänk också på att lära dig så mycket som möjligt om olika solida linjer. Välj ut de mest framgångsrika och studera deras avkommor. Det är inte alla solida som är typstarka, vilket verkligen krävs för att matcha våra silver/golden. Somliga solida ger bara typ med sina egna linjer och klarar inte av utparningar. Om du hör att en viss katt bara fick långnästa ungar trots att både mor och far är extremtypade, så bör du undvika dessa katter helt, för de lär inte kunna tillföra typ till våra varianter heller.

Om du själv vill prova att korsa in övriga färger och kan tänka dig att vänta flera år innan du får önskat resultat, är det bara att sätta igång. Se bara till att du hela tiden försöker hålla balansen i aveln och inte stirrar dig blind på vissa egenskaper, så att du tappar bort andra viktiga egenskaper. Glöm heller inte att det redan finns andra uppfödare som kommit ganska långt i sitt avelsarbete. Dra nytta av deras arbete och köp gärna in katter från dem, så har du breddat din avelsbas betydligt. Lycka till!

Ögonfärg
Ögonfärg är något som är allra svårast att sia om. Pälsfärger är någorlunda lätt att förutsäga, men inte ögonfärg. Jag har genom många års erfarenhet lärt mig att, om man ska para en grönögd med en kopparögd, ska man välja båda parterna med så djup och intensiv nyans som möjligt. Jag har hört många som tror, att man ska välja en kopparögd med så "dålig" eller svag ögonfärg som möjligt, men det är helt fel. Resultatet blir då avkommor med svag ögonfärg och det var ju inte det vi ville. Satsa istället på så stark ögonfärg, med så tätt pigment, som det bara är möjligt. Det verkar som om den gröna ögonfärgen oftast tar överhanden över kopparfärg, även om det kan ta upp till 2-3 år innan det sker. Det verkar som om det är betyldigt svårare att bli av med en grön ring hos kopparögda än tvärtom.

Om kattungen har en grön ring närmast pupillen, kommer den färgen att sprida sig utåt med åldern. Har den en gulaktig ring ytterst, kommer den sannolikt att försvinna med tiden. Om den däremot har en gulaktig färg närmast pupillen, kommer den sannolikt att bli kopparögd (eller gulögd snarare). Vid ca 7 veckors ålder brukar kattungarna skifta färg på ögonen. Om den ser gågrumlig ut, som "smutsigt diskvatten" som en känd uppfödare sa en gång, blir katten sannolikt gul- eller kopparögd.

En shaded silver med kopparfärgade ögon kallas för Pewter, som tyvärr inte är godkända i FIFe, men däremot i IDP och engelska GCCF. Jag har under åratal på alla sätt försökt att få Pewter godkända i FIFe, men de vill tyvärr inte höra talas om att de finns, fastän de är ganska vanliga, så nu har jag gett upp. Dessa katter registreras i FIFe som "Övriga icke godkända färger" (X-varianter). Om någon annan är hågad att strida för saken, så tycker jag att man kan göra det, kanske är tiden mogen nu. Dessa varianter finns ju även på andra hårlag, tex korthår och semilånghår. Kopparögda tippade sköldpadd är ju godkända, så varför ska inte den svart- (eller blå-) tippade vara godkänd? Är kopparögda tippade sköldpadd resultat av jungfrufödsel eller? Någonstans bör den ju ha en svart- eller blåtippad kopparögd förälder.

Ja det blev många ord med sannolikt när det gäller ögonfärg, men det är så det är. Det finns ingenting så svårt som att spå om hur ögonfärgen på en kattunge kommer att utvecklas. Ibland blir man rent förvånad över hur en relativt dålig ögonfärg kan utvecklas till en knallgrön. Jag brukar aldrig lova något säkert när det gäller den detaljen. Det är bara att vänta och se. Förr eller senare brukar det gröna ta överhanden. Ju tätare pigment från början desto bättre slutresultat.

Lämpliga färger att korsa in
Alla solida färger är lämpliga, men alla röda färger är besvärliga, för det tar evigheter att avla bort rött. Det ställer till det i onödan. De flesta honorna blir sköldpadd färgade och kommer därmed att lämna röda avkommor i det oändliga.

Röda katter bör helst undvikas eftersom man oundvikligen får sköldpaddsfärgade honor, som i sin tur ger sköldpaddsfärgade honor. Sådär kan man få hålla på i generationer utan att bli av med den röda färgen. Enda utvägen är då att behålla en svarttippad hane, men det är inte alltid så lätt att hålla flera avelshanar av praktiska skäl.

Jag rekommenderar därför att man helst använder svarta eller blå.

Smoke och andra agouti, t ex tigré, spotted och ev tabby, kan användas med fördel.
Jag har parat på smoke och funnit att fördelen är, att man vinner tid, eftersom smoke är en silverkatt (fast genetiskt en solid). Agoutikatter, särskilt brunagouti brukar nedärva mycket kraftig benstomme. Det verkar som om brunagouti färgen hör ihop med kraftig benstomme mer än andra.

Maskade katter
Alla maskfärger bör helt undvikas. Så småningom kommer det oundvikligen att bli så att man har maskfärgade katter bakom både far och mor, och resultatet kan då bli maskfärgade katter i silver eller golden. De är inte godkända för certifikat inom FIFe. Vissa uppfödare har ändå parat in maskfärgade katter i tron att avkommornas ögonfärg ska bli bättre, men jag tror inte på det, för jag har sett sådana avkommor. Deras ögonfärg har en speciell genomskinlig lyster som inte hör hemma bland våra grönögda katter. Dessutom är det inte fair play mot framtida kattköpare som många generationer senare kan råka ut för maskfärgade avkommor, helt utan vetskap, då de maskfärgade inte syns, utan ligger "utanför" stamtavlan.

Vita korsningar
Vita katter kan i brist på annat användas, vilket jag har gjort på 70-talet, men är inte ett förstahandsval. Eftersom vitt är dominant över allt annat, kommer man att få vita avkommor som också kan vara agouti, vilket inte syns. Jag trodde att jag ev kunde utskilja att en avkomma kunde vara svarttippad genom att se på den sk hjässfläcken som många vita har. Jag kunde inte vara helt säker, så det är inte någon bra metod.

Vitfläckskorsningar
Vitfläckar bör undvikas helt, eftersom vitfläcksvarianter i vår grupp inte är godkända. Om man ändå använder en vitfläck, ska man ha mycket goda skäl av andra orsaker. Då får man räkna med att man får många, många kattungar som får "fel" färg och trots bra typ, ändå måste säljas som sällskapskatter och helst med avelsförbud. Vitfläck är dessutom dominat och ganska svårt att avla bort, så det är att rekommendera att hellre gå direkt på solida eller agouti. Personligen tycker jag att det är synd att vitfläck i vår grupp inte är godkända i FIFe, för de har otroligt tilltalande färger, särskilt i kombination med golden. Jag har sett flera kullar, resultat av tjuvparningar, med vitfläcksgolden, mycket klatschiga färger och relativt gröna ögon.

Tillägg: Vitfläck, alla varianter är godkända inom IDP i kombination med silver och golden, t ex Svart shaded golden harlekin, som då får färgkoden ny 11 02.
Även andra färger på tippingen är godkända, t ex blå, lila, choklad, röd, creme, sköldpadd, kanel, fawn, både med eller utan vitfläck.

Shading - tippingens längd
Bästa sättet att inte tappa chinchillatippingen är givetvis att starta med att para den bästa chinchillan man har med en solid eller agouti. Startar men med en mörk shaded silver blir tyvärr avkommorna väldigt mörka, en del blir smoke. Ju fler chinchillor eller shell som finns i stamtavlan, desto säkrare får man dessa varianter hos avkomman.

Rufism
Rufism har jag tagit upp tidigare i serien. Om man skulle ha en silverkatt som lämnar mycket rufim, bör man inte använda den katten för att få fram silver, utan ändra inriktning till att producera golden istället och s a s ta tillvara den varma färgen. Trots det kommer det ändå att bli silverakommor med rufism, men dessa får då säljas som sällskapskatter, helst med avelsförbud.

Huvudtyp
Ofta brukar man kalla huvudtyp för "typ", men det är egentligen missvisande, för typ avser hela katten.
Man brukar dela in perserna i 3 olika grupper vad gäller noslängden och huvudtypen;

- extremtypade med mycket kort nos, placerad i höjd med ögonen.
- klassikt typade med lite längre nos, med nosspegeln under ögats undre kant
- långnästa med längre nos än bredd och nosspegeln placerad långt nedanför ögats undre kant.

Vilka man använder i sin avel kommer att direkt avgöra vilken typ av katter man föder upp. Det gäller att gallra hårt och inte falla för att "katten är så söt men långnäst och inte typad". I så fall är det bättre att kastrera den om man vill ha den kvar. Den bör inte gå i avel, för den kan troligen inte tillföra någon förbättring i aveln. Jämför alltid ditt material med framgångsrika uppfödares. Är du inte nöjd med vad du har, kan du alltid köpa in bättre katter.

Var alltid kritisk, den som sitter nöjd, kommer inte att förbättra något, bara köra på i gamla spår. Omvärldens katter kommer alltid att förbättras. Utveckling och förändring sker hela tiden. Detta är ett råd till dig som verkligen vill bli en mer framgångsrik uppfödare. Vill du inte bli det, är det intet fel att nöja sig med mindre bra katter, men då bör du inte heller sälja dina kattungar som utställnings- och avelskatter till nybörjare som inte kan se skillnaden. Det är falsk marknadsföring och ger bara dålig PR till dig som uppfödare.

Jag tycker att det är viktigt att sålla ut sällskapskatterna i kullarna och helst ge dem avelsförbud pga bistande rastypiskhet om möjligt. Vi får alla sådana kattungar - ofta någon i varje kull. Inom IDP har vi möjlighet att sätta avelsförbud. Inom Sverak är det tillåtet ibland, tills de ändrar sig igen och tar bort denna praktiska möjlighet. Fn är det borttaget. Man får hålla reda på vad som gäller. I varje fall kan man skriva in i kontraktet att katten är av sällskapskvalitet och inte ska gå i avel, så har man gjort vad man kunnat.

Nu är huvudtyp inte bara näsa, utan det är många andra saker att ta hänsyn til enligt standardenl.
Huvudets bredd, nosens längd i förhållande till bredden, stopets djup och vinkel, pannans rundning, hjässans bredd med brett placerade öron, nackens rundning, kindernas bredd. Profilen ska vara rak där linjen tangerar panna, nos och haka.

Hakan
är ett kapitel för sig. Hakan ska ha bredd, djup och ligga i linje med nosen i profil. Käkvinklarna ska vara väl utåtvinklade med en trubbig vinkel, annars blir hela nospartiet för smalt och utskjutande, som på en schäfer. Ofta brukar sådana katter ha ett trekantigt ansikte, vilket är fel, eftersom standarden kräver ett runt huvud.

Jag brukar dela in stopet i flera olika typer;
- Frånvaro av eller mycket svagt stop, som är ett allvarligt standardfel.
- V-format upp- och nervänt stop som sitter högt upp, men katten kan ändå ha lång nosrygg.
- U-format upp- och nervänt stop som kan se likadant ut, med för lång nosrygg.
- Rundat, mjukt vinklat stop som övergår i en mjuk båge till en välvd panna med kort uppnäsa.

Den sista är det som jag föredrar. Då gör det inte heller så mycket om nosen inte sitter extremt högt upp, katten får i alla fall ett öppet uttryck, vilket krävs i standarden. Jag föredrar att katten inte har djupa fåror och linjer i ansiktet utan det ska vara mjuka linjer, vilket ger ett öppet uttryck. Ofta har katter med V- eller U-stop inte den öppna blicken utan har en rak övre linje över ögonen.

Enligt standarden ska ögonen vara runda och öppna, sitta brett isär, helst minst ett ögas bredd eller mer emellan. Ofta hör man domare som blir alldeles lyriska över våra varianters mjuka, runda stop och välvda pannor, vilket hör till sällsyntheterna hos de övriga perserna/exoticarna. Av den anledningen ska man inte para in en perser med V- eller U-stop, för det är nästan omöjligt att bli av med det i aveln under flera generationer. Den typen av stop är sällan kombinerad med välvd panna, utan har ofta en fåra eller grop i pannan eller en knöl uppe på hjässan, som påminner om en delfins hjässa. Var också observant på om solidkatten har för små ögon, för det är nästan stört omöjligt att bli av detta. Det är ju synd att förstöra våra varianters stora vackra ögon. Om den solida katten har ett slutet utseende ger den gärna det i arv, vilket är synd.

Kroppstyp
Det vanligaste när det gäller sk renavlade silver - läs chinchilla - är att de ofta har för lätt benstomme. Allt som kan bli långt, brukar vara utdraget, tex nos, rygg, öron och svans. Troligen har det sin förklaring i de homozygota anlagen för chinchilla. För att råda bot på detta fel, kan man alltså korsa in solida av yppersta kvalitet, det brukar göra susen. Jag har noterat att avkommorna blir oerhört mycket bättre efter en bra solid förälder. Kroppen blir bred, bröstkorgen blir så bred att man kan få plats med minst 3 eller fler fingrar mellan. Ryggen och svansen blir kortare. Hela katten ser mera massiv ut. Fram för allt får de betydligt bättre tyngd. På små kattungar kan man känna på svansroten. Känns den extremt tjock, blir den katten mycket robust i benstommen. Det är faktiskt mycket stor skillnad på på den detaljen på renavlade chinchillor och utfallet efter solidkorsningar.

Nu ska det tilläggas att man måste vara mycket uppmärksam på att den solida partnern verkligen har en kraftig benstomme och tillräcklig storlek, för vissa av de USA-importerade linjerna håller inte alls måttet på den fronten. Solidperserna har tyvärr blivit mindre och klenare på senare år. Tyvärr för vår del, har vitfläcksperserna utvecklats och är numera de bästa perserna. Just vitfläck är ju väldigt opraktiskt att korsa in på våra varienter.

Ur avelsteknisk synpunkt måste man tänka på att de bredare huvudena på vältypade kattungefoster måste kunna passera födelsekanalen utan att fastna, därför är det viktigt att moderns kropp också har ett brett bäcken. Av den anledningen brukar jag personligen inte para en väldigt liten hona med en mycket stor hane. Det kan ju i och för sig gå bra med lite tur, men risken är ganska överhängande att man får ta till kejsarsnitt.

Fertilitet
Så snart man parar ut på obesläktade katter ökar fertiliteten på avkomman, därför blir det automatiskt så när man korsar in solidperser, under förutsättning att just den katten inte har anlag för låg fertilitet. Ska du para på en solid hane är det en god idé att först kolla när han blev könsmogen och hur många avkommor han brukar producera per kull. Det kan ge en liten vink om hur det står till. Undvik sk "sena" hanar, för det brukar var kopplat till låg fertilitet. Han bör helst vara könsmogen vid senast 18 månaders ålder. Våra gamla silver och golden har alltid varit tidigt könsmogna, ca 10 - 12 månader, ibland ännu tidigare, och det finns ingen anledning att avla bort just detta. Ju mer inavlad en katt är, desto färre ungar per kull brukar det bli, fast det finns ju undantag, som alltid.

Jag har haft honor som har varit "flickproducenter" och deras avkommor har ärvt det anlaget. Jag har också fått in anlag för små kullar - troligen från amerikanska silver linjer - vilket är att beklaga. Det är alltid bättre att få större kullar så att man har fler valmöjligheter. När jag har parat in solida linjer har jag märkt att kattungeöverlevnaden har ökat väsentligt. För länge sedan när vi alla avlade på renavlade silver, brukade man räkna med att minst en unge i kullen inte klarade sig under de första dygnen.

Temperament
Att para ut på solida eller andra färger brukar ge avkommor med betydligt lugnare och mer lätthanterliga katter, under förutsättning att den solida parten inte har temperamentfel förstås. Som alltid, när man planerar att plocka in helt nya linjer, gäller det att undersöka kattens bakgrund och släktingar, så att man kan utesluta icke önskvärda egenskaper.

Bortsett från strävan att förbättra typen är ändå temperamentet det viktigaste, för om man inte kan hantera katten, kommer den troligen förr eller senare att avlivas.
De två vanligaste anledningarna till att friska katter avlivas är dåligt, opålitligt temperament och orenlighet. Det är sådana egenskaper som vi inte kan leva med i längden. Man kan ju tänka sig in i hur en familj upplever att behöva avliva en till synes frisk katt, som de fäst sig vid, inte minst barnen. Även om det inte behöver bli så drastiskt, är det ändå inte trevligt att behöva slåss med en oregerlig katt som inte vill bli kammad eller badad. Man kommer inte precis att längta till nästa badning och då blir ju katten bara mer och mer tovig om den är en perser. Till slut kan enda utvägen vara att låta en veterinär söva ner katten och raka den. Om katten är opålitlig och skadar familjens barn, finns tyvärr bara en utväg - avlivning.

Ärftliga sjukdomar
Det finns en mängd kända ärftliga sjukdomar och en ännu större mängd, som man tror är ärftliga, men inte säkert vet ännu. Många defekter är förorsakade av bakterier eller virus i fosterstadiet, tex öppna bukar eller ryggmärgsbråck.
Dessutom finns det defekter som bara är sk "tillverkningsfel" ibland beroende på mutationer i arvsanlagen. Gomspalt kan tex ibland förklaras med att honkatten blivit extremt skrämd, tex hamnat i slagsmål. Kraftigt ökad adrenalinutsöndring kan orsaka denna fosterskada. Det låter knasigt, men lär vara sant, enligt veterinärer.

Det enda man kan göra är, att i möjligaste mån, undvika de katter som man vet nedärver ärftliga sjukdomar.. Oftast får man inte veta något om man är ny uppfödare, utan man får problemen på halsen när det är försent. I Sverige är vi ganska öppna mot varandra inom gruppen silver & golden. Om man importerar får man räkna med att köpa grisen i säcken, för oftast är de mest intresserade av att sälja till så höga priser som möjligt. Under årens lopp lär man sig främst genom kontakter med andra uppfödare, att undvika vissa uppfödare eller linjer, där man vet att det förekommer ärftliga sjukdomar.

Mina egna erfarenheter har visat att silver & golden är befriade från de alltmer vanliga skelettdefekterna, tex höftledsdysplasi (= lårbenshuvudet hoppar ur, oftast för att ledskålen är för grund), patellaluxation (= knäskålen hoppar ur led vilket gör det omöjligt att hoppa och kan ge en vinglig gång).
Olika typer av bröstkorgsdefekter, tex hopklämd bröstkorg som gör att de inre organen, bl a hjärta och lungor, inte kan växa normalt.

Numera är det sällsynt att katterna har navelbråck, tack vare att kravet för frihet från navelbråck på föräldrarna funnits i många år - ett berömvärt krav! Av samma anledning har defekter vad gäller testiklarna också blivit sällsynta. Alla avelshanar måste ha två normalstora och normalt belägna testiklar - ett krav sedan många år.

Några av nackdelarna med att para in solida är ökad frekvens av bettfel av olika slag. Våra mer långnosta silver & golden har aldrig eller ytterst sällan bettfel. Så snart nosen och käkarna förkortas så kraftigt som är fallet hos extremtypade solider, kan olika anomalier (= avvikelser) uppträda. Några av dem är snedbett, snett vinklade huggtänder, för få eller ojämnt placerade framtänder i båda käkarna, beroende på att det är för trångt. Ofta föds ungar efter solida med ett litet överbett, vilket sällan är något att oroa sig över. Det brukar utvecklas till ett helt korrekt bett när katten bytt sina mjölktänder. Då är det värre med underbett, som ofta bara blir värre med tiden.

Även nosen kan bli defekt, tex kan nosen vara placerad för nära det ena ögat (detta kan gå tillbaka när katten blivit vuxen). Nosspegeln kan vara vriden, nosryggen kan vara skev, slutta mer på ena sidan, vilket tyvärr sällan går tillbaka. Om du använder en solid, ska du noga kolla att den inte har för liten nosspegel eller för trånga näsborrar, eftersom det är ett allvarligt standardfel och kan ge andningsproblem. Sådana defekter har vi inte sedan tidigare i våra färger och det finns ingen anledning att införa dem heller. Det är dessutom mycket svårt att avla bort om man väl fått in den defekten.

En hel del solider nedärver ett allvarligt fel som vi bör hålla oss ifrån så långt bort det bara går, nämligen inåtrullade ögonlock - entropion. Det förekommer ytterst sällan på våra rena silver och golden men ofta på solider. Jag har hört talas om flera solider, under årens lopp, som opererats för detta, eftersom ögonlockskanten skaver på hornhinnan med åtföljande hornhinneskador och ständigt tårflöde. Att operera en katt med denna defekt tycker jag är OK eftersom det gör att katten inte behöver lida av det längre, men jag tycker att det är fel väg att avla.

Det finns givetvis massor av defekter som jag kunde ta upp, men då skulle denna serie aldrig ta slut, så jag sätter punkt här och hoppas att du fått lite vägledning i ditt avelsarbete. Lycka till!

Genetik del 5

av Erna Dahlhjelm (Yamacatos)

I detta avslutande avsnitt tänkte jag ta upp lite funderingar omkring för- och nackdelar med att korsa in övriga färger (som jag här kallar solider) med silver och golden. Eftersom min allra första korsningskull föddes 1978, följd av flera andra solidkorsningar, så har det blivit ganska många avkommor (nästan 500 st) med solida på olika ställen i generationerna och jag har haft möjlighet att utvärdera resultatet ganska bra.

Eftersom alla silver och golden i hela världen är släkt med varandra mer eller mindre, finns det egentligen inte några "nya" linjer att köpa, utan det är en soppa kokad på samma spik, fast med olika stamnamn. Vill man öka den genetiska basen är man tvingad att para ut på andra färger. Silver och golden har under decennier hållts som en egen ras, där inkorsningar med andra färger varit helt förbjudna. Orsaken var i begynnelsen att man var tvungen att renavla fram chinchillatipping och bli av med rufism och oönskade ränder.

När FIFe 1984 tog fram en gemensam grundstandard för alla perser, hamnade även våra grönögda där. Plötsligt började saker hända. Vi var tvungna att försöka motsvara de andra färgernas betydligt bättre typ och storlek. Hittills hade våra varianter varit både betydligt mindre och hade lättare benstomme och mycket längre nosparti. Det var ju OK så länge vi bara tävlade mot varandra, men nu var det andra bullar minsann! Av den orsaken var det flera uppfödare ute i världen som började korsa in de bästa soliderna. Jag var ganska ensam om detta i Sverige under många år och dessutom motarbetad, eftersom övriga uppfödare av klassisk typ tyckte att jag förstörde varianten. Än idag finns det uppfödare som ogillar solidkorsningar. Numera är inställningen betydligt mer positiv, vilket gläder mig i alla fall, eftersom jag tycker att resultatet blivit bättre än den gamla klassiska aveln.

Jag glömmer aldrig när jag för många, många år sedan dömde ett stort antal golden och silver i Holland och i en paus visade foton på några av mina bästa katter med solidkorsningar i 3e och 4e generationen. De var givietvis mycket bättre i typ än de jag just dömt, men utställarna/uppfödarna tyckte att jag inte var riktigt klok som parat in solida, oavsett resultatet. Något sådant hade de aldrig hört talas om tidigare och därmed var min metod helt förkastlig. Troligen förlorade jag anseende ganska rejält då. Jag hoppas att jag fått upprättelse, eftersom världens alla ledande uppfödare numera har solidkorsningar i sitt avelsmaterial.

Jag anser att det är mycket viktigt att inte glömma bort att katterna måste ha den speciella chinchilla-looken, hur kortnästa de än blir. Den bästa fördelen är att temperamentet blivit mycket bättre, för vissa av de "gamla" hade kort stubin, minst sagt.

Om du tänker para in solida katter, ska du ha realistiska förväntningar. Oftast får man inte extremtypade ungar i första generationen. Man kan ändå spara en avkomma i kullen om den håller höga grundkvaliteter och inte är för mörk i färgen. En sådan katt kan mycket väl visa sig vara en guldgruva för framtiden. Många har för sig att man inte ska para på en alltför extrem solid, för att de tror att ungarna kan bli för extrema. Tro mig, det kan aldrig bli för extremt, tvärtom. Det krävs s a s rejäla doningar innan man lyckas bli av med den långa nosen på renavlade linjer. Det är inte den extremkorta nosen som är största hindret, vilket du kommer att ana när du läst resten av detta avsnitt.

När du väl har fått fram detta underverk i första generationen, bör man helst inte gå tillbaka på en renavlad silver/golden, för då brukar man tappa de fördelar (läs typ) man uppnått med solidkorsningen. Välj hellre en partner som redan har solidkorsningar längre bak i stamtavlan. En sådan kombination ger betydligt bättre och stabilare typ och blir mer värdefull för ditt framtida avelsarbete.

Under årens lopp har jag parat in åtskilliga solider, men skippat de flesta av olika anledningar. Jag har bara gått vidare på de som jag ansett tillfört de egenskaper jag var ute efter. Kan man, så bör man lägga upp minst två solidkorsningar samtidigt, så kommer arbetet att gå lite snabbare. Åren går fort och innan man vet ordet av, står pensioneringen för dörren och man tycker att man har massor ogjort. Tänk också på att lära dig så mycket som möjligt om olika solida linjer. Välj ut de mest framgångsrika och studera deras avkommor. Det är inte alla solida som är typstarka, vilket verkligen krävs för att matcha våra silver/golden. Somliga solida ger bara typ med sina egna linjer och klarar inte av utparningar. Om du hör att en viss katt bara fick långnästa ungar trots att både mor och far är extremtypade, så bör du undvika dessa katter helt, för de lär inte kunna tillföra typ till våra varianter heller.

Om du själv vill prova att korsa in övriga färger och kan tänka dig att vänta flera år innan du får önskat resultat, är det bara att sätta igång. Se bara till att du hela tiden försöker hålla balansen i aveln och inte stirrar dig blind på vissa egenskaper, så att du tappar bort andra viktiga egenskaper. Glöm heller inte att det redan finns andra uppfödare som kommit ganska långt i sitt avelsarbete. Dra nytta av deras arbete och köp gärna in katter från dem, så har du breddat din avelsbas betydligt. Lycka till!

Ögonfärg
Ögonfärg är något som är allra svårast att sia om. Pälsfärger är någorlunda lätt att förutsäga, men inte ögonfärg. Jag har genom många års erfarenhet lärt mig att, om man ska para en grönögd med en kopparögd, ska man välja båda parterna med så djup och intensiv nyans som möjligt. Jag har hört många som tror, att man ska välja en kopparögd med så "dålig" eller svag ögonfärg som möjligt, men det är helt fel. Resultatet blir då avkommor med svag ögonfärg och det var ju inte det vi ville. Satsa istället på så stark ögonfärg, med så tätt pigment, som det bara är möjligt. Det verkar som om den gröna ögonfärgen oftast tar överhanden över kopparfärg, även om det kan ta upp till 2-3 år innan det sker. Det verkar som om det är betyldigt svårare att bli av med en grön ring hos kopparögda än tvärtom.

Om kattungen har en grön ring närmast pupillen, kommer den färgen att sprida sig utåt med åldern. Har den en gulaktig ring ytterst, kommer den sannolikt att försvinna med tiden. Om den däremot har en gulaktig färg närmast pupillen, kommer den sannolikt att bli kopparögd (eller gulögd snarare). Vid ca 7 veckors ålder brukar kattungarna skifta färg på ögonen. Om den ser gågrumlig ut, som "smutsigt diskvatten" som en känd uppfödare sa en gång, blir katten sannolikt gul- eller kopparögd.

En shaded silver med kopparfärgade ögon kallas för Pewter, som tyvärr inte är godkända i FIFe, men däremot i IDP och engelska GCCF. Jag har under åratal på alla sätt försökt att få Pewter godkända i FIFe, men de vill tyvärr inte höra talas om att de finns, fastän de är ganska vanliga, så nu har jag gett upp. Dessa katter registreras i FIFe som "Övriga icke godkända färger" (X-varianter). Om någon annan är hågad att strida för saken, så tycker jag att man kan göra det, kanske är tiden mogen nu. Dessa varianter finns ju även på andra hårlag, tex korthår och semilånghår. Kopparögda tippade sköldpadd är ju godkända, så varför ska inte den svart- (eller blå-) tippade vara godkänd? Är kopparögda tippade sköldpadd resultat av jungfrufödsel eller? Någonstans bör den ju ha en svart- eller blåtippad kopparögd förälder.

Ja det blev många ord med sannolikt när det gäller ögonfärg, men det är så det är. Det finns ingenting så svårt som att spå om hur ögonfärgen på en kattunge kommer att utvecklas. Ibland blir man rent förvånad över hur en relativt dålig ögonfärg kan utvecklas till en knallgrön. Jag brukar aldrig lova något säkert när det gäller den detaljen. Det är bara att vänta och se. Förr eller senare brukar det gröna ta överhanden. Ju tätare pigment från början desto bättre slutresultat.

Lämpliga färger att korsa in
Alla solida färger är lämpliga, men alla röda färger är besvärliga, för det tar evigheter att avla bort rött. Det ställer till det i onödan. De flesta honorna blir sköldpadd färgade och kommer därmed att lämna röda avkommor i det oändliga.

Röda katter bör helst undvikas eftersom man oundvikligen får sköldpaddsfärgade honor, som i sin tur ger sköldpaddsfärgade honor. Sådär kan man få hålla på i generationer utan att bli av med den röda färgen. Enda utvägen är då att behålla en svarttippad hane, men det är inte alltid så lätt att hålla flera avelshanar av praktiska skäl.

Jag rekommenderar därför att man helst använder svarta eller blå.

Smoke och andra agouti, t ex tigré, spotted och ev tabby, kan användas med fördel.
Jag har parat på smoke och funnit att fördelen är, att man vinner tid, eftersom smoke är en silverkatt (fast genetiskt en solid). Agoutikatter, särskilt brunagouti brukar nedärva mycket kraftig benstomme. Det verkar som om brunagouti färgen hör ihop med kraftig benstomme mer än andra.

Maskade katter
Alla maskfärger bör helt undvikas. Så småningom kommer det oundvikligen att bli så att man har maskfärgade katter bakom både far och mor, och resultatet kan då bli maskfärgade katter i silver eller golden. De är inte godkända för certifikat inom FIFe. Vissa uppfödare har ändå parat in maskfärgade katter i tron att avkommornas ögonfärg ska bli bättre, men jag tror inte på det, för jag har sett sådana avkommor. Deras ögonfärg har en speciell genomskinlig lyster som inte hör hemma bland våra grönögda katter. Dessutom är det inte fair play mot framtida kattköpare som många generationer senare kan råka ut för maskfärgade avkommor, helt utan vetskap, då de maskfärgade inte syns, utan ligger "utanför" stamtavlan.

Vita korsningar
Vita katter kan i brist på annat användas, vilket jag har gjort på 70-talet, men är inte ett förstahandsval. Eftersom vitt är dominant över allt annat, kommer man att få vita avkommor som också kan vara agouti, vilket inte syns. Jag trodde att jag ev kunde utskilja att en avkomma kunde vara svarttippad genom att se på den sk hjässfläcken som många vita har. Jag kunde inte vara helt säker, så det är inte någon bra metod.

Vitfläckskorsningar
Vitfläckar bör undvikas helt, eftersom vitfläcksvarianter i vår grupp inte är godkända. Om man ändå använder en vitfläck, ska man ha mycket goda skäl av andra orsaker. Då får man räkna med att man får många, många kattungar som får "fel" färg och trots bra typ, ändå måste säljas som sällskapskatter och helst med avelsförbud. Vitfläck är dessutom dominat och ganska svårt att avla bort, så det är att rekommendera att hellre gå direkt på solida eller agouti. Personligen tycker jag att det är synd att vitfläck i vår grupp inte är godkända i FIFe, för de har otroligt tilltalande färger, särskilt i kombination med golden. Jag har sett flera kullar, resultat av tjuvparningar, med vitfläcksgolden, mycket klatschiga färger och relativt gröna ögon.

Tillägg: Vitfläck, alla varianter är godkända inom IDP i kombination med silver och golden, t ex Svart shaded golden harlekin, som då får färgkoden ny 11 02.
Även andra färger på tippingen är godkända, t ex blå, lila, choklad, röd, creme, sköldpadd, kanel, fawn, både med eller utan vitfläck.

Shading - tippingens längd
Bästa sättet att inte tappa chinchillatippingen är givetvis att starta med att para den bästa chinchillan man har med en solid eller agouti. Startar men med en mörk shaded silver blir tyvärr avkommorna väldigt mörka, en del blir smoke. Ju fler chinchillor eller shell som finns i stamtavlan, desto säkrare får man dessa varianter hos avkomman.

Rufism
Rufism har jag tagit upp tidigare i serien. Om man skulle ha en silverkatt som lämnar mycket rufim, bör man inte använda den katten för att få fram silver, utan ändra inriktning till att producera golden istället och s a s ta tillvara den varma färgen. Trots det kommer det ändå att bli silverakommor med rufism, men dessa får då säljas som sällskapskatter, helst med avelsförbud.

Huvudtyp
Ofta brukar man kalla huvudtyp för "typ", men det är egentligen missvisande, för typ avser hela katten.
Man brukar dela in perserna i 3 olika grupper vad gäller noslängden och huvudtypen;

- extremtypade med mycket kort nos, placerad i höjd med ögonen.
- klassikt typade med lite längre nos, med nosspegeln under ögats undre kant
- långnästa med längre nos än bredd och nosspegeln placerad långt nedanför ögats undre kant.

Vilka man använder i sin avel kommer att direkt avgöra vilken typ av katter man föder upp. Det gäller att gallra hårt och inte falla för att "katten är så söt men långnäst och inte typad". I så fall är det bättre att kastrera den om man vill ha den kvar. Den bör inte gå i avel, för den kan troligen inte tillföra någon förbättring i aveln. Jämför alltid ditt material med framgångsrika uppfödares. Är du inte nöjd med vad du har, kan du alltid köpa in bättre katter.

Var alltid kritisk, den som sitter nöjd, kommer inte att förbättra något, bara köra på i gamla spår. Omvärldens katter kommer alltid att förbättras. Utveckling och förändring sker hela tiden. Detta är ett råd till dig som verkligen vill bli en mer framgångsrik uppfödare. Vill du inte bli det, är det intet fel att nöja sig med mindre bra katter, men då bör du inte heller sälja dina kattungar som utställnings- och avelskatter till nybörjare som inte kan se skillnaden. Det är falsk marknadsföring och ger bara dålig PR till dig som uppfödare.

Jag tycker att det är viktigt att sålla ut sällskapskatterna i kullarna och helst ge dem avelsförbud pga bistande rastypiskhet om möjligt. Vi får alla sådana kattungar - ofta någon i varje kull. Inom IDP har vi möjlighet att säta avelsförbud. Inom Sverak är det tillåtet ibland, tills de ändrar sig igen och tar bort denna praktiska möjlighet. Man får hålla reda på vad som gäller. I varje fall kan man skriva in i kontraktet att katten är av sällskapskvalitet och inte ska gå i avel, så har man gjort vad man kunnat.

Nu är huvudtyp inte bara näsa, utan det är många andra saker att ta hänsyn til enligt standardenl.
Huvudets bredd, nosens längd i förhållande till bredden, stopets djup och vinkel, pannans rundning, hjässans bredd med brett placerade öron, nackens rundning, kindernas bredd. Profilen ska vara rak där linjen tangerar panna, nos och haka.

Hakan
är ett kapitel för sig. Hakan ska ha bredd, djup och ligga i linje med nosen i profil. Käkvinklarna ska vara väl utåtvinklade med en trubbig vinkel, annars blir hela nospartiet för smalt och utskjutande, som på en schäfer. Ofta brukar sådana katter ha ett trekantigt ansikte, vilket är fel, eftersom standarden kräver ett runt huvud.

Jag brukar dela in stopet i flera olika typer;
- Frånvaro av eller mycket svagt stop, som är ett allvarligt standardfel.
- V-format upp- och nervänt stop som sitter högt upp, men katten kan ändå ha lång nosrygg.
- U-format upp- och nervänt stop som kan se likadant ut, med för lång nosrygg.
- Rundat, mjukt vinklat stop som övergår i en mjuk båge till en välvd panna med kort uppnäsa.

Den sista är det som jag föredrar. Då gör det inte heller så mycket om nosen inte sitter extremt högt upp, katten får i alla fall ett öppet uttryck, vilket krävs i standarden. Jag föredrar att katten inte har djupa fåror och linjer i ansiktet utan det ska vara mjuka linjer, vilket ger ett öppet uttryck. Ofta har katter med V- eller U-stop inte den öppna blicken utan har en rak övre linje över ögonen.

Enligt standarden ska ögonen vara runda och öppna, sitta brett isär, helst minst ett ögas bredd eller mer emellan. Ofta hör man domare som blir alldeles lyriska över våra varianters mjuka, runda stop och välvda pannor, vilket hör till sällsyntheterna hos de övriga perserna/exoticarna. Av den anledningen ska man inte para in en perser med V- eller U-stop, för det är nästan omöjligt att bli av med det i aveln under flera generationer. Den typen av stop är sällan kombinerad med välvd panna, utan har ofta en fåra eller grop i pannan eller en knöl uppe på hjässan, som påminner om en delfins hjässa. Var också observant på om solidkatten har för små ögon, för det är nästan stört omöjligt att bli av detta. Det är ju synd att förstöra våra varianters stora vackra ögon. Om den solida katten har ett slutet utseende ger den gärna det i arv, vilket är synd.

Kroppstyp
Det vanligaste när det gäller sk renavlade silver - läs chinchilla - är att de ofta har för lätt benstomme. Allt som kan bli långt, brukar vara utdraget, tex nos, rygg, öron och svans. Troligen har det sin förklaring i de homozygota anlagen för chinchilla. För att råda bot på detta fel, kan man alltså korsa in solida av yppersta kvalitet, det brukar göra susen. Jag har noterat att avkommorna blir oerhört mycket bättre efter en bra solid förälder. Kroppen blir bred, bröstkorgen blir så bred att man kan få plats med minst 3 eller fler fingrar mellan. Ryggen och svansen blir kortare. Hela katten ser mera massiv ut. Fram för allt får de betydligt bättre tyngd. På små kattungar kan man känna på svansroten. Känns den extremt tjock, blir den katten mycket robust i benstommen. Det är faktiskt mycket stor skillnad på på den detaljen på renavlade chinchillor och utfallet efter solidkorsningar.

Nu ska det tilläggas att man måste vara mycket uppmärksam på att den solida partnern verkligen har en kraftig benstomme och tillräcklig storlek, för vissa av de USA-importerade linjerna håller inte alls måttet på den fronten. Solidperserna har tyvärr blivit mindre och klenare på senare år. Tyvärr för vår del, har vitfläcksperserna utvecklats och är numera de bästa perserna. Just vitfläck är ju väldigt opraktiskt att korsa in på våra varienter.

Ur avelsteknisk synpunkt måste man tänka på att de bredare huvudena på vältypade kattungefoster måste kunna passera födelsekanalen utan att fastna, därför är det viktigt att moderns kropp också har ett brett bäcken. Av den anledningen brukar jag personligen inte para en väldigt liten hona med en mycket stor hane. Det kan ju i och för sig gå bra med lite tur, men risken är ganska överhängande att man får ta till kejsarsnitt.

Fertilitet
Så snart man parar ut på obesläktade katter ökar fertiliteten på avkomman, därför blir det automatiskt så när man korsar in solidperser, under förutsättning att just den katten inte har anlag för låg fertilitet. Ska du para på en solid hane är det en god idé att först kolla när han blev könsmogen och hur många avkommor han brukar producera per kull. Det kan ge en liten vink om hur det står till. Undvik sk "sena" hanar, för det brukar var kopplat till låg fertilitet. Han bör helst vara könsmogen vid senast 18 månaders ålder. Våra gamla silver och golden har alltid varit tidigt könsmogna, ca 10 - 12 månader, ibland ännu tidigare, och det finns ingen anledning att avla bort just detta. Ju mer inavlad en katt är, desto färre ungar per kull brukar det bli, fast det finns ju undantag, som alltid.

Jag har haft honor som har varit "flickproducenter" och deras avkommor har ärvt det anlaget. Jag har också fått in anlag för små kullar - troligen från amerikanska silver linjer - vilket är att beklaga. Det är alltid bättre att få större kullar så att man har fler valmöjligheter. När jag har parat in solida linjer har jag märkt att kattungeöverlevnaden har ökat väsentligt. För länge sedan när vi alla avlade på renavlade silver, brukade man räkna med att minst en unge i kullen inte klarade sig under de första dygnen.

Temperament
Att para ut på solida eller andra färger brukar ge avkommor med betydligt lugnare och mer lätthanterliga katter, under förutsättning att den solida parten inte har temperamentfel förstås. Som alltid, när man planerar att plocka in helt nya linjer, gäller det att undersöka kattens bakgrund och släktingar, så att man kan utesluta icke önskvärda egenskaper.

Bortsett från strävan att förbättra typen är ändå temperamentet det viktigaste, för om man inte kan hantera katten, kommer den troligen förr eller senare att avlivas.
De två vanligaste anledningarna till att friska katter avlivas är dåligt, opålitligt temperament och orenlighet. Det är sådana egenskaper som vi inte kan leva med i längden. Man kan ju tänka sig in i hur en familj upplever att behöva avliva en till synes frisk katt, som de fäst sig vid, inte minst barnen. Även om det inte behöver bli så drastiskt, är det ändå inte trevligt att behöva slåss med en oregerlig katt som inte vill bli kammad eller badad. Man kommer inte precis att längta till nästa badning och då blir ju katten bara mer och mer tovig om den är en perser. Till slut kan enda utvägen vara att låta en veterinär söva ner katten och raka den. Om katten är opålitlig och skadar familjens barn, finns tyvärr bara en utväg - avlivning.

Ärftliga sjukdomar
Det finns en mängd kända ärftliga sjukdomar och en ännu större mängd, som man tror är ärftliga, men inte säkert vet ännu. Många defekter är förorsakade av bakterier eller virus i fosterstadiet, tex öppna bukar eller ryggmärgsbråck.
Dessutom finns det defekter som bara är sk "tillverkningsfel" ibland beroende på mutationer i arvsanlagen. Gomspalt kan tex ibland förklaras med att honkatten blivit extremt skrämd, tex hamnat i slagsmål. Kraftigt ökad adrenalinutsöndring kan orsaka denna fosterskada. Det låter knasigt, men lär vara sant, enligt veterinärer.

Det enda man kan göra är, att i möjligaste mån, undvika de katter som man vet nedärver ärftliga sjukdomar.. Oftast får man inte veta något om man är ny uppfödare, utan man får problemen på halsen när det är försent. I Sverige är vi ganska öppna mot varandra inom gruppen silver & golden. Om man importerar får man räkna med att köpa grisen i säcken, för oftast är de mest intresserade av att sälja till så höga priser som möjligt. Under årens lopp lär man sig främst genom kontakter med andra uppfödare, att undvika vissa uppfödare eller linjer, där man vet att det förekommer ärftliga sjukdomar.

Mina egna erfarenheter har visat att silver & golden är befriade från de alltmer vanliga skelettdefekterna, tex höftledsdysplasi (= lårbenshuvudet hoppar ur, oftast för att ledskålen är för grund), patellaluxation (= knäskålen hoppar ur led vilket gör det omöjligt att hoppa och kan ge en vinglig gång).
Olika typer av bröstkorgsdefekter, tex hopklämd bröstkorg som gör att de inre organen, bl a hjärta och lungor, inte kan växa normalt.

Numera är det sällsynt att katterna har navelbråck, tack vare att kravet för frihet från navelbråck på föräldrarna funnits i många år - ett berömvärt krav! Av samma anledning har defekter vad gäller testiklarna också blivit sällsynta. Alla avelshanar måste ha två normalstora och normalt belägna testiklar - ett krav sedan många år.

Några av nackdelarna med att para in solida är ökad frekvens av bettfel av olika slag. Våra mer långnosta silver & golden har aldrig eller ytterst sällan bettfel. Så snart nosen och käkarna förkortas så kraftigt som är fallet hos extremtypade solider, kan olika anomalier (= avvikelser) uppträda. Några av dem är snedbett, snett vinklade huggtänder, för få eller ojämnt placerade framtänder i båda käkarna, beroende på att det är för trångt. Ofta föds ungar efter solida med ett litet överbett, vilket sällan är något att oroa sig över. Det brukar utvecklas till ett helt korrekt bett när katten bytt sina mjölktänder. Då är det värre med underbett, som ofta bara blir värre med tiden.

Även nosen kan bli defekt, tex kan nosen vara placerad för nära det ena ögat (detta kan gå tillbaka när katten blivit vuxen). Nosspegeln kan vara vriden, nosryggen kan vara skev, slutta mer på ena sidan, vilket tyvärr sällan går tillbaka. Om du använder en solid, ska du noga kolla att den inte har för liten nosspegel eller för trånga näsborrar, eftersom det är ett allvarligt standardfel och kan ge andningsproblem. Sådana defekter har vi inte sedan tidigare i våra färger och det finns ingen anledning att införa dem heller. Det är dessutom mycket svårt att avla bort om man väl fått in den defekten.

En hel del solider nedärver ett allvarligt fel som vi bör hålla oss ifrån så långt bort det bara går, nämligen inåtrullade ögonlock - entropion. Det förekommer ytterst sällan på våra rena silver och golden men ofta på solider. Jag har hört talas om flera solider, under årens lopp, som opererats för detta, eftersom ögonlockskanten skaver på hornhinnan med åtföljande hornhinneskador och ständigt tårflöde. Att operera en katt med denna defekt tycker jag är OK eftersom det gör att katten inte behöver lida av det längre, men jag tycker att det är fel väg att avla.

Det finns givetvis massor av defekter som jag kunde ta upp, men då skulle denna serie aldrig ta slut, så jag sätter punkt här och hoppas att du fått lite vägledning i ditt avelsarbete. Lycka till!

Genetik 1

Genetik 2

Genetik 3

Genetik 4

Genetik 5

Åter Artikelval