Jag heter Eva Skärlund och jag är född och uppvuxen i Stockholm men bor nu i en liten by i innersta Halland som heter Drängsered. Jag lever ensam med tre hundar, två fåglar och, just nu, en katt men det är en till på väg från Tyskland. Hundarna är av rasen pekingese, fåglarna är splendid parakiter (ett häckpar) och katten är en goldentabby perser och hon heter Terranovas Vanessa. Min import är en shaded silver perser. Båda katterna är honor.

Jag har inte fött upp några kattungar ännu men har hållit på med hunduppfödning sedan 1968, så det har blivit några kullar av raserna dvärgpinscher, chow-chow och pekingese. Just nu har jag en kull pekingesevalpar.

Jag har tidigare haft både ras- och huskatter men när de var borta blev det inte av att skaffa någon ny. Under många år har jag velat skaffa mig en katt igen men det har inte blivit av förrän nu. Anledningen till att det blev nu är att jag har en valpköpare som föder upp silverkatter och när jag kom hem till henne så bara kände jag att nu är det dags för en katt. Men det blev inte hos henne för hon har inte haft några ungar på länge.

Det där med uppfödning är nog någonting jag har i ryggraden för vad jag än har skaffat mig för djur så nog har det blivit ungar alltid. Här har fötts valpar, fågelungar, kaninungar, fiskyngel och även vandrande pinnar, men som sagt var inga kattungar, ännu.

Mitt stamnamn, som jag för övrigt nyss har fått godkänt, är DeeDee's. Att det blev just DeeDee's beror nog mest på idétorka tror jag, men den katt jag har köpt från Tyskland heter Sunnybeach Designed to Delight så det blev begynnelsebokstäverna i namnet som fick duga. Det finns nog en till anledning och det är att jag ville ha två lika stavelser i namnet för att få det i samma stil som mitt kennelnamn som är What-What's, men jag tog inget bindestreck med den här gången.

Min målsättning med uppfödningen är att föda upp så sunda och friska kattungar som det är möjligt och att föra in lite nytt blod till den svenska stammen. Detta är ju redan inlett då den tyska katten inte har någon som helst släktskap med de svenska katterna. Jag har dessutom rabiesvaccinerat min goldenhona så att det blir möjligt för mig att åka utomlands för att para.

Min första raskatt var en chinchillahona som hette Björkhaga Brillan, jag kallade henne "Mia". Hon var efter Solstadens Prins Bonny Boy och Chico Arabella. Henne köpte jag i mitten av 1970-talet. Tyvärr kunde jag inte behålla henne då jag blev tillfälligt överkänslig under en graviditet, så Rina Matthiesen övertog henne. Jag fick senare överta en blå perser från Ewa Perzanowska. Han hade efter sin avelsgärning blivit kastrerad och fick tillbringa ålderdomen hos mig. Han hette Robin of Dunesk och han var pappa till bla Midstuens Chagall som ligger bakom en del av de silverkatter som finns idag. Så som ni märker sammanstrålar allt i just SILVERKATTER för mig. Som en parentes kan jag berätta att innan jag köpte min första pekingese så stod jag på väntelista för ett brittiskt korthår chinchilla men då ett par år gått och det inte blivit någon unge så blev det en pekingese istället.

Mitt allra roligaste minne som har med katt att göra var när jag ställde ut "Mia" i Helsingfors i mitten på 1970-talet. Det var min allra första kattutställning och jag var naturligtvis tvungen att dra ända till Helsingfors. Nåväl, jag, Mia, Ewa Perzanowska och ett par av hennes blå perser åkte båten till Finland. Vi såg fram emot resan och hade bestämt att vi skulle passa på att äta något gott och riktigt njuta. Men ibland vill ödet annorlunda. Passagen genom Stockholms skärgård var lugn men när vi kom ut på öppet vatten satte det i att blåsa något otroligt. Vi fick senare veta att det blåst 30 sekundmeter, vilket är stormstyrka. Katterna blev sjösjuka men Ewa och jag klarade oss men vi kunde ju inte lämna katterna, så någon god middag blev det inte. Vi fick klara oss med några mackor istället. Väl framme i Helsingfors kom vi iland med nedspydda katter och utan finska mark, som vi på grund av stormen hade glömt att växla till oss. Det var lördag och bankerna var stängda så där stod vi! Till slut hittade vi en taxichaufför som körde oss till utställningen för våra svenska kronor. När folk på utställningen fick reda på att vi inga finska pengar hade blev vi bjudna på allt! De ställde upp mangrant på de "glömska svenskorna". Dessutom ordnade de så att vi kunde skölja av det värsta på katterna. Det var otroligt vilken gästfrihet och värme vi fick uppleva. Jag kommer aldrig att glömma det. Dessutom gick det bra för våra katter. Ewa fick bästa vuxna hane och Mia blev bästa långhårsungdjur. Så trots att det började uselt så blev det en oförglömlig utställning. På hemvägen blåste det nästan ingenting och då fick Ewa och jag vår efterlängtade middag.

Mitt värsta minne som har med katt att göra härrör från början på 1970-talet. Jag jobbade på Bagarmossens Djursjukhus i Stockholm och jag skulle bada en russian blue med ohyra. Han var en ganska snäll katt men jag använde handskar för säkerhets skull. Och det var tur! När han kom ner i karet och jag satte på vattnet fick han spader. Han blev alldeles tokig, och trots handskarna så lyckades han bita rätt genom min tumme, nagel och allt. Det resulterade i 3 månaders sjukskrivning, för infektionen jag fick ville inte ge sig. Dessutom blev jag gruvligt rädd för katter. Det satt i ganska länge, jag vågade mig inte i närheten av en katt ens och var tvungen att sluta mitt arbete på Bagarmossen. Men när jag hade chow-chowvalpar nästa gång sålde jag en valp till Ewa Perzanowska som födde upp perser. När hon fick reda på min skräck för katter så fick jag komma hem till henne och bo där en tid. Jag kunde sakta men säkert börja jobba med att bli vän med katterna. Det var mycket svårt i början men hennes katter var så otroligt snälla och goa, och så småningom började rädslan avta. Det var också Ewa som väckte mitt intresse för silverkatter. Hon hade en chinchillaunge som var gudomligt söt och som jag blev störtkär i. Tyvärr var hon såld men Ewa förmedlade kontakten med Gustav Pettersson som hade fött upp "Mia" och jag fick min chinchilla. Allt detta bekräftar bara det gamla ordstävet - Inget ont som inte har något gott med sig.

Ett annat tråkigt kattminne är från i år. Den första katten jag köpte nu när jag äntligen kommit i kattköpartankar igen var en shaded silverhane. Han hette Yamacatos Silver Mario och var en av de snällaste och goaste katter jag någonsin träffat. Jag hämtade honom i mitten på december förra året då han var nästan 5 månader gammal. Tyvärr blev han sjuk och jag var tvungen att avliva honom i maj i år, så han blev bara 10 månader. Men de 5 månader jag fick med honom kommer jag inte att glömma.

Andra intressen jag har är, förutom djur av olika slag, musik och böcker. Jag både lyssnar på och utövar musik själv. Jag spelar piano och gitarr och förr även trumpet, men det satte en hund stopp för genom att bita mig i läppen (jag har jobbat som hundtrimmare så det var ingen av mina egna). Det blev en ärrbildning som gör att jag inte kan forma tonerna längre. Jag har sjungit i körer hela mitt liv också, det är en härlig avkoppling.

Mina planer för framtiden är väl att komma igång med en liten uppfödning av silver- och förhoppningsvis också goldenkatter. Samt att fortsätta med hunduppfödningen, även den i en väldigt liten skala. Mina fåglar håller just nu på att förbereda en häckning så det blir väl fågelungar också kan jag tro.

Eva Skärlund